Ökande brist på råvaror och den ökande förbrukningen av sällsynta (dyra) metaller är avgörande för de många undersökningarna inom området transparenta, ledande och flexibla elektroder. Syftet är att möjliggöra deras produktion i stor skala till låg kostnad. Detta är avsett att ersätta spröda material som ITO och göra det möjligt att i framtiden installera mer böjda skärmar i enheter som mobiltelefoner och pekskärmar. För närvarande har dock ingen allsidig tillverkningsmetod hittats för detta.

Nyligen uppmärksammades elektrospinning. En process som inte är särskilt produktiv och mer lämplig för specialprodukter. Enligt Wikipedia är elektrospinning produktion av tunna fibrer från polymerlösningar genom behandling i ett elektriskt fält.

I denna process doseras polymerlösningen vid en elektrod och dras ut från elektroden av det elektriska fältet och accelereras. I en komplex process delas polymerlösningen upp i små och mycket små fibrer och banor, vilka slutligen deponeras på motelektroden som en slags fleece. Processen producerar vanligtvis fibrer med diametrar mindre än 1000 nm, varför produkterna kallas nanofibrer (även om definitionen strikt kräver en fiberdiameter på mindre än 100 nm). Resultatet av elektrospinning är nästan omöjligt att förutsäga. Den önskade målprodukten uppnås därför empiriskt genom en lång optimering av parametrarna. Laddningsdensitet, viskositet och ytspänning hos polymerlösningen har ett signifikant inflytande på fibrernas morfologi och deras diameter.

Hittills har tillämpningar av nanofibrer främst varit inom filterprocesser för fint damm och liknande, men ett brett spektrum av andra tillämpningar, inklusive medicinsk teknik, diskuteras.